Det går långsamt.

Det går långsamt med skrivandet. Om man nu kan kalla det skrivande än, eftersom jag inte kommit igång. Jag styr fortfarande med anteckningsboken, men i den har det inte kommit ett nytt ord på närmare en vecka. Jag skyller på Paris. Men nyss hemkommen därifrån har jag många nya uppslag till vad huvudpersonen ska vara med om och känna. Hon kommer däremot inte att hamna i Paris.

En anteckningsbok.

Jag vet inte alls om jag är på rätt väg med mitt skrivande. Hur gör man? På vilket sätt? Jag tror dock inte att det spelar någon större roll. Det finns säkert ett sätt som man lär ut, men de flesta hittar nog sina egna vägar.

Jag har förstått att de flesta författare använder sig av anteckningsböcker där de skriver ner tankar och idéer och som varje anständig författare så gjorde jag med det. Det var faktiskt en av de första saker jag gjorde när jag väl hade beslutat mig för att skriva på allvar. Där har jag skrivit en massa saker som inte kommer vara med i min bok, men som ändå har betydelse för varför huvudpersonen handlar och känner som hon gör idag. Och en massa idéer som ska vara med i boken, personporträtt osv.

Och cirkusmotiv på boken, det kan ju inte bli bättre! Inte bara för att den är fin, utan också för att jag tror att det här kommer bli en riktig jävla cirkus, om jag ska uttrycka mig grovt.

Ett rum.

Väggarna pressar sig närmre. Det är så det känns. Fönstret är stort, men vad spelar det för roll när väggarna är mörka och suger åt sig både ljus och syre? Mörka möbler, mörka lampskärmar. Allt drar åt sig ljusflödet från fönstret. Inte ens vita filtar och gardiner lättar upp intrycket av att det är ett rum skapat för att framkalla depressioner. Det är inte ett rum att bjuda in vänner till. Hat är ett starkt ord, men det är vad jag känner för detta rum. Jag hatar det och ändå har jag skapat det själv.

SkrivPuff

Jag hittade SkrivPuff. Ett nytt ämne varje dag, något som får en att komma igång, att ständigt skriva, att tänka och "look outside the box". Precis något sådant som jag letat efter, om än inte i detta format eftersom jag inte visste att det fanns.

Nu ska jag bara våga. Prestationsångesten är på topp. Någon kommer hitta hit, någon kommer att se det jag skriver. Det är skrämmande. Men jag ska. Imorgon.

Hälsningar från hon som är bra på att skjuta fram saker som känns jobbigt.

Följ min blogg med Bloglovin

Det här är Vad Jag Drömde.

När jag var liten brukade folk läsa för mig. Mamma, pappa och så mormor när hon var barnvakt. Minns ni pixiböckerna? Det började med dem. Sen blev det tjockare och mer avancerade böcker, pixiböckerna dög inte längre. Framför allt en pixibok tyckte jag var dålig, en röd med en tvättbjörn på framsidan. Den stod i min rosa och vita bokhylla i mitt rum hos mamma och samlade damm, som man brukar säga. Tills en dag när jag, alldeles ensam i mitt rosa flickrum, fick för mig att jag skulle ta fram den. Jag var 4-5 år och döm om min förvåning när jag slog upp den och upptäckte att jag faktiskt kunde läsa den. Orden och vad de betydde stod alldeles klara för mig, trots att jag inte hade hört boken berättas för mig på evigheter. Jag tog fram nästa bok och även där förstod jag orden. Utan någon som helst förklaring kunde jag plötsligt läsa.

Därifrån var inte steget långt till att börja skriva. Jag slog mig ner vid mitt skrivbord, tog fram papper och tuschpennor och längst ner ritade jag en flicktomte och en pojktomte som gick i skogen. Ovanför skrev jag något om att ute i den stora skogen gick de små pyttesmåtomtarna och kunde inte hitta hem. Sedan gick jag ner till min mamma i köket av gav pappret till henne. Hon blev förvånad. Lika lite som jag själv, fram tills nyss, visste hon att jag kunde läsa och skriva.

Sedan fortsatte det. Jag började skolan och där fick vi göra egna små häften att rita och skriva berättelser i och det var vad jag ville ägna det mesta av timmarna i skolan till. I mellanstadiet började jag skriva på fritiden. I högstadiet var svenska det ämne jag var bäst i och jag drömde om att en dag skriva en bok. I gymnasiet fick jag nog och hoppade av olika anledningar av skolan. Jag skrev svarta dikter och dagbok på internet. När jag läste in gymnasiet på komvux blev min svenskalärare, en äldre herre som skulle gå i pension och ägna sig åt sina bin samtidigt som jag slutade, bestört när han fick veta att jag tänkte utbilda mig till florist.
"Jag förstår att du gillar blommor och att det verkar kul", sa han, "men det du borde ägna dig åt är skrivandet." Jag log. Vad visste han? Författardrömmen hade jag lagt åt sidan för flera år sedan. Jag skrev ju inte ens dikter längre.

Det har gått några år sedan dess. Jag utbildade mig till florist. Jag började jobba inom omsorgen och där är jag kvar. Men någonstans inom mig fastnade ändå min lärares ord, det är ju skriva jag ska göra. So here we go. Jag börjar nu. Jag skriver. Kanske blir det en bok utav det, kanske ger jag upp när jag kommit halvvägs. Jag skriver i alla fall och nu har jag en blogg som ska handla om just skrivandet som kan tvinga mig att fortsätta när det känns tungt.

Det här är Vad Jag Drömde.