Idéer.

Mitt problem är att jag har svårt att komma igång. Jag bestämmer mig för att jag ska sätta mig och skriva, slår mig ner vid datorn och... skriver inte alls. "Jag ska bara spela det där spelet först" och "Jag måste bara kolla om den där bloggen har uppdaterats" är vanliga ursäkter. Till sist tvingar jag mig att skriva och då flyter det på.

Idag var det precis så och när jag väl kom igång så satt jag i timmar och skrev. Musik för att komma i stämning. Eftersom jag fortfarande bara skriver av min anteckningsbok så funkar det. Hur det blir sen, när jag väl kommer igång med storyn vet jag inte, då kanske musik bara är distraherande. Jag har lite problem med hur jag ska utforma texten sen. Ska det som står i anteckningsboken vara med, som en början på varje kapitel? Ska jag strunta i allt det och bara skriva en flytande text? Ska jag ta bort en del och låta annat vara egna kapitel? Jag tror att jag behöver någon att bolla mina idéer med. En sak vet jag i alla fall och det är att allt ska börja med en epilog. Hurra, idéerna börjar flyta in!

Sjukskriven - skrivsjuk.

Jag är sjukskriven. Ordentliga ryggproblem och eftersom mitt jobb innebär så mycket lyft och att böja sig så kan jag inte utföra det. Jag ser pengarna falla bort från kontot och klättrar smått på väggarna för att jag blir så rastlös av att bara vara hemma. En fördel finns det dock: Jag får en massa tid att skriva!

Särskilt kreativt känns det inte. Än så länge sitter jag bara och kopierar något jag skrev för länge sedan. Det måste göras först. Men det händer ju ändå något! Jag går inte bara runt och pratar om att jag ska skriva.

Fast det där med att prata om att jag ska skriva. Gör jag egentligen det? Ett fåtal människor har frågat om vad det är jag skriver, vad det ska bli utav det osv. Jag svarar: "Hm... eh... ja, alltså... Det är ju något självupplevt. En kärlekshistoria som börjar förbannat fint och sen blir riktigt smutsig. Men lite kommer jag ju hitta på också och det ska ju inte bli en sån där 'tyck-synd-om-mig-story'. Och det ska ju inte vara uppenbart att det är något jag varit med om, den ska ju skrivas som en roman." Sen vet jag inte vad jag ska säga. Jag är så jävla dålig på att uttrycka mig verbalt. Dessutom så har jag inte kommit längre än att jag kopierar mig själv, som sagt, så att säga att jag skriver känns än så länge inte helt rätt.

Beatlesboken.

Det går långsamt med skrivandet, skrev jag sist. För månader sedan. Och sen dess har det väl inte hänt något alls. Kanske var det min idé som inte höll. Jag tror det. Den var inte tillräckligt utarbetad. Även om jag tror att idén i sig håller så behöver den mogna och växa till sig.

Ger jag upp skrivandet för det? Absolut inte! Om en idé inte håller så har jag andra på lager. En av dem ska jag sätta igång med nu, med en gång. Arbetarnamn: Beatlesboken.

Det går långsamt.

Det går långsamt med skrivandet. Om man nu kan kalla det skrivande än, eftersom jag inte kommit igång. Jag styr fortfarande med anteckningsboken, men i den har det inte kommit ett nytt ord på närmare en vecka. Jag skyller på Paris. Men nyss hemkommen därifrån har jag många nya uppslag till vad huvudpersonen ska vara med om och känna. Hon kommer däremot inte att hamna i Paris.

En anteckningsbok.

Jag vet inte alls om jag är på rätt väg med mitt skrivande. Hur gör man? På vilket sätt? Jag tror dock inte att det spelar någon större roll. Det finns säkert ett sätt som man lär ut, men de flesta hittar nog sina egna vägar.

Jag har förstått att de flesta författare använder sig av anteckningsböcker där de skriver ner tankar och idéer och som varje anständig författare så gjorde jag med det. Det var faktiskt en av de första saker jag gjorde när jag väl hade beslutat mig för att skriva på allvar. Där har jag skrivit en massa saker som inte kommer vara med i min bok, men som ändå har betydelse för varför huvudpersonen handlar och känner som hon gör idag. Och en massa idéer som ska vara med i boken, personporträtt osv.

Och cirkusmotiv på boken, det kan ju inte bli bättre! Inte bara för att den är fin, utan också för att jag tror att det här kommer bli en riktig jävla cirkus, om jag ska uttrycka mig grovt.

Ett rum.

Väggarna pressar sig närmre. Det är så det känns. Fönstret är stort, men vad spelar det för roll när väggarna är mörka och suger åt sig både ljus och syre? Mörka möbler, mörka lampskärmar. Allt drar åt sig ljusflödet från fönstret. Inte ens vita filtar och gardiner lättar upp intrycket av att det är ett rum skapat för att framkalla depressioner. Det är inte ett rum att bjuda in vänner till. Hat är ett starkt ord, men det är vad jag känner för detta rum. Jag hatar det och ändå har jag skapat det själv.

SkrivPuff

Jag hittade SkrivPuff. Ett nytt ämne varje dag, något som får en att komma igång, att ständigt skriva, att tänka och "look outside the box". Precis något sådant som jag letat efter, om än inte i detta format eftersom jag inte visste att det fanns.

Nu ska jag bara våga. Prestationsångesten är på topp. Någon kommer hitta hit, någon kommer att se det jag skriver. Det är skrämmande. Men jag ska. Imorgon.

Hälsningar från hon som är bra på att skjuta fram saker som känns jobbigt.

Följ min blogg med Bloglovin

Det här är Vad Jag Drömde.

När jag var liten brukade folk läsa för mig. Mamma, pappa och så mormor när hon var barnvakt. Minns ni pixiböckerna? Det började med dem. Sen blev det tjockare och mer avancerade böcker, pixiböckerna dög inte längre. Framför allt en pixibok tyckte jag var dålig, en röd med en tvättbjörn på framsidan. Den stod i min rosa och vita bokhylla i mitt rum hos mamma och samlade damm, som man brukar säga. Tills en dag när jag, alldeles ensam i mitt rosa flickrum, fick för mig att jag skulle ta fram den. Jag var 4-5 år och döm om min förvåning när jag slog upp den och upptäckte att jag faktiskt kunde läsa den. Orden och vad de betydde stod alldeles klara för mig, trots att jag inte hade hört boken berättas för mig på evigheter. Jag tog fram nästa bok och även där förstod jag orden. Utan någon som helst förklaring kunde jag plötsligt läsa.

Därifrån var inte steget långt till att börja skriva. Jag slog mig ner vid mitt skrivbord, tog fram papper och tuschpennor och längst ner ritade jag en flicktomte och en pojktomte som gick i skogen. Ovanför skrev jag något om att ute i den stora skogen gick de små pyttesmåtomtarna och kunde inte hitta hem. Sedan gick jag ner till min mamma i köket av gav pappret till henne. Hon blev förvånad. Lika lite som jag själv, fram tills nyss, visste hon att jag kunde läsa och skriva.

Sedan fortsatte det. Jag började skolan och där fick vi göra egna små häften att rita och skriva berättelser i och det var vad jag ville ägna det mesta av timmarna i skolan till. I mellanstadiet började jag skriva på fritiden. I högstadiet var svenska det ämne jag var bäst i och jag drömde om att en dag skriva en bok. I gymnasiet fick jag nog och hoppade av olika anledningar av skolan. Jag skrev svarta dikter och dagbok på internet. När jag läste in gymnasiet på komvux blev min svenskalärare, en äldre herre som skulle gå i pension och ägna sig åt sina bin samtidigt som jag slutade, bestört när han fick veta att jag tänkte utbilda mig till florist.
"Jag förstår att du gillar blommor och att det verkar kul", sa han, "men det du borde ägna dig åt är skrivandet." Jag log. Vad visste han? Författardrömmen hade jag lagt åt sidan för flera år sedan. Jag skrev ju inte ens dikter längre.

Det har gått några år sedan dess. Jag utbildade mig till florist. Jag började jobba inom omsorgen och där är jag kvar. Men någonstans inom mig fastnade ändå min lärares ord, det är ju skriva jag ska göra. So here we go. Jag börjar nu. Jag skriver. Kanske blir det en bok utav det, kanske ger jag upp när jag kommit halvvägs. Jag skriver i alla fall och nu har jag en blogg som ska handla om just skrivandet som kan tvinga mig att fortsätta när det känns tungt.

Det här är Vad Jag Drömde.